Energiproblemet: Hur mycket el slukar egentligen en kvantdator?

Vi befinner oss nu i mitten av 2026, och genombrotten inom felkorrigerade logiska kvantbitar har gjort att tekniken äntligen börjar användas för komplexa materialberäkningar och optimeringar inom svensk industri. Men med denna nya beräkningskraft kommer en gammal bekant utmaning: energiförbrukningen. Medan själva kvantprocessorn förbrukar en försumbar mängd ström, är de system som krävs för att hålla den vid liv betydligt mer törstiga.

Kylning – den dolda energitjuven

Det största problemet är inte beräkningarna i sig, utan miljön de sker i. De flesta av dagens ledande kvantmaskiner, baserade på supraledande kretsar, kräver temperaturer nära den absoluta nollpunkten (-273,15 °C). För att uppnå detta används massiva kryostater, så kallade utspädningskylmaskiner.

I dagsläget ser vi följande energifördelning i en typisk installation:

• Kryogen kylning: En standardenhet förbrukar mellan 15 och 25 kW dygnet runt, oavsett om datorn genomför beräkningar eller inte.
• Kontrollutrustning: Mikrovågselektronik och kablage som skickar instruktioner till kvantbitarna adderar ytterligare 5-10 kW.
• Infrastruktur: Pumpar, övervakning och reservkraft för att skydda de känsliga systemen.

Kvantfördel vs. Energieffektivitet

Argumentet för kvantdatorer har länge varit att de kan lösa problem på sekunder som skulle ta klassiska superdatorer åratal att knäcka. Ur det perspektivet är en kvantdator extremt energieffektiv. Om en superdator drar flera megawatt under en hel månad för en specifik simulering, är kvantdatorns 30 kW under några minuter en enorm vinst.

Problemet uppstår när vi skalar upp. År 2026 har vi gått från hundratals till tusentals fysiska kvantbitar. För att nå de miljontals kvantbitar som krävs för fullskalig läkemedelsutveckling krävs nya kylmetoder. Vi kan inte bara bygga större kylskåp; vi behöver fundamentala genombrott i hur vi kopplar samman kvantprocessorer utan att värmeläckaget sänker hela systemet.

Den nordiska strategin

Här i Norden har vi en unik position. Genom att integrera kvantdatacenter i fjärrvärmenätet kan spillvärmen från de massiva kompressorerna återanvändas för att värma bostäder, precis som vi gjort med traditionella datacenter de senaste åren. Dessutom gör vår tillgång till fossilfri el att koldioxidavtrycket per beräkning blir minimalt jämfört med anläggningar i Centraleuropa.

Sammanfattningsvis är kvantdatorn ingen "energibov" i relation till sin kapacitet, men dess konstanta behov av extrem kyla gör den till en utmaning för ett belastat elnät. Framtiden tillhör de aktörer som lyckas optimera kontroll-elektroniken och utveckla kvantbitar som kan operera vid något högre temperaturer än dagens absoluta nollpunkt.